Genuspedagogiken och friheten

Charlie Weimers, KDUs ordförande skriver i en debattartikel att han vill att vi ska låta barn slippa bli påverkade av genuspedagoger. Jag tycker det är fel av flera anledningar.

Lär Charlies artikel här: http://weimers.wordpress.com/2010/02/01/inga-konspolitiska-experiment-pa-barn-tack/

  1. Trygghet. Av de brott som begås i Sverige idag står män för 80% av dem – när det handlar om vålds- och sexualbrott handlar det om drygt 90% av fallen. Detta ser jag som effekten av en orättvisa, och något vi måste bekämpa. Jag vägrar tro att detta är pga någon medfödd orsak, utan ett beteende vi lär oss i vår kultur. Ett sätt att motverka detta är att ge barn fler möjligheter än de traditionella könsroller som leder till att kvinnor inte blir trodda i våldtäktsfall och går runt med en rädsla för våld, medan män får högre lön och står för en stor majoritet av våldsbrottsligheten.
  2. Frihet. Weimers utgår ifrån att nuläget är ett tryggt normalläge, där allt är frid och fröjd. Som jag ser det är det ett frihetsproblem att vi har en kultur där pojkar förvisso FÅR ha kjol på sig – men där de hela tiden vet att det är fel, och dessutom riskerar att utsättas för våld om de bryter mot denna könsnorm på stan. Dagens könsroller är begränsande, Weimers politik innebär fortsatt ofrihet och enfald – istället för frihet och mångfald!
  3. Rättvisa. Idag sätter vi lön efter kön. Kvinnors snittlön är cirka 16 procent lägre än mäns snittlön – ungefär hälften beror på vår könsuppdelade arbetsmarknad där yrken med en majoritet kvinnor är lägre värderade och därmed får sämre lön. Ett bra sätt att komma till rätta med detta är att förändra de orättvisa könsnormer som gör att vi väljer så olika. Först med detta kan vi komma åt en sådan orättvisa. Den andra hälften består av tydligt diskriminerande löner som vi kan komma åt med tex lönekartläggningar, men även här ligger könsnormer i bakgrunden och spökar. Vill Weimers och KD fortsätta ha det så?
  4. Bra skola. Det är ett påhopp på pedagoger som har ett uppdrag att påverka barn i många olika riktningar – till exempel till att bli demokratiska individer som omfamnar det mångkulturella samhället. Jag kan tänka mig partier som ser detta som politisk indoktrinering. Det handlar snarare om vilket samhälle vi vill ha, och att vi inte ska vara naiva. I en skola där pojkar får mest uppmärksamhet, men ofta negativ sådan, och får dåliga betyg – medan flickor generellt får mindre uppmärksamhet men får högre betyg – anser jag att genuspedagogiken är nödvändig för att nå både skolans demokratiska, såväl som kunskapsmässiga mål.

Vill Weimers och hans konservativa ungdomsförbund ha en pedagogik som inte försöker påverka barnen åt någon riktning alls, och vill han inte att Sveriges riksdag ska bestämma utbildningspolitiken? Att lägga undan genuspedagogiken är att avhända sig ett verktyg för positiv samhällsförändring och ökad frihet i samhället! För visst är det mångfald du vill ha, Charlie?

2 thoughts on “Genuspedagogiken och friheten

  1. Kan man inte tänka sig en skola som i första hand ger barn kunskap och förmåga att reflektera kring olika ideologier?

    Jag tänker mig att det sällan är till gagn att ta en teori som fakta. Genusteorin, exempelvis, bygger på grundantagandet att kön enbart är en social konstruktion. Det är inte på något sätt fakta. Tvärtom finns det många hjärnforskare som menar att det finns skillnader mellan en manlig och kvinnlig hjärna. Andra forskare menar att det inte finns sådana skillnader och att det mycket väl kan vara en social konstruktion. Så fungerar vetenskapen, teorier skiljs från fakta.

    Genusteorin är också en besvärlig teori eftersom det går på tvärs mot andra utsatta gruppers behov. Exempelvis är det ju ett förnekande av transsexuellas syn på sig själv som några som är födda i fel kön att påstå att könet ändå bara är en social konstruktion.

    Demokrati som tanke är inte alls så kontroversiellt. Det är vårt statsskick, vilket är fakta. Man kan gärna ta upp för och nackdelar med det också. Bland annat ickevåldsrörelsen och andra protestorganisationer har ju betänkligheter mot demokrati som styrelseform.

    I vilket fall är det principiellt fel att försöka inpränta värderingar i barn som är för små för att värja sig. Det är helt enkelt inte statens uppgift. Det är viktigt att upprätthålla sådana principer för även om det i dagsläget bara är aktuellt med principer man gillar kan det en dag vara andra som sitter vid makten och då är det för sent att protestera.

    Om SD en dag kommer till makten kommer ni exempelvis vara glada om ni kämpat för att tydliggöra vilken roll staten har i barns fostran. Om ni inte har kämpat innan, varför skulle någon lyssna på er då?

    1. Hej Johan! Kul att du svarar på mitt inlägg och tar det på allvar. Ska försöka besvara allt.

      Kan man inte tänka sig en skola som i första hand ger barn kunskap och förmåga att reflektera kring olika ideologier?
      – Jag tycker kritiskt tänkande är ett av skolans viktigaste uppdrag, men det är svårt på förskolenivån. Där handlar det mer om fostran i samvaro och demokratiska värderingar. Vad vi kan göra där är att arbeta normkritiskt och föra vidare samhällets mångfald genom att till exempel visa att det finns människor av olika kön och olika utseende som gör jobb som tex är typiskt manligt kodade som tex poliser eller piloter. Det handlar också om att visa en mångfald av förebilder i barn- och bilderböcker.
      – För äldre barn handlar det mycket om ett korrekt bemötande – som jag anar att Charlie också är för. Tex visar väldigt många undersökningar att pojkar får mer uppmärksamhet och taltid i klassrummet – det är en orättvisa baserad på könsnormer.

      Angående teori och fakta
      – Givetvis är en teori, om än tillräckligt belagd både i forskning och egna erfarenheter för att jag ska tro på den. Allt vi gör innehåller ett visst mått tro. Det är inte sant att genusteorin enbart ser könet som socialiserat – men vissa tänkare gör det. Den vanligaste slutsatsen är att det är en blandning, och att det är svårt att göra skillnad på det som är socialiserat och det som är ”medfött”. Hjärnan är plastisk och byggs upp både av gener och det vi möter i världen. Jag tror dock att det mesta som är väsentligt i samhällslivet är socialiserat eller socialt påverkat i hög grad. Detta gör att jag inte vill stå passiv – utan istället försöka påverka dessa strukturer. Det är ju inte så att vi som jobbar med genus i förskolan gör våld på barnen på något vis, vi vill bara ge dem fler handlingsmöjligheter – ibland genom att utmana dem.

      Demokrati som tanke är inte alls så kontroversiellt. Det är vårt statsskick, vilket är fakta. Man kan gärna ta upp för och nackdelar med det också. Bland annat ickevåldsrörelsen och andra protestorganisationer har ju betänkligheter mot demokrati som styrelseform.
      – Jag håller med, men det är inget argumet mot att ha genusarbete i förskolan. Det är ett arbete i konkret demokrati. För att ha en bra demokrati måste vi ha rättvisa utgångspunkter.

      I vilket fall är det principiellt fel att försöka inpränta värderingar i barn som är för små för att värja sig. Det är helt enkelt inte statens uppgift.
      – Precis, det är det vi med genuspedagogiken vill undvika! Vi tror att det redan finns värderingar i samhället som är negativa – och som vi tyvärr för vidare till barnen. Det kan handla om rasistiska eller diskriminerande idéer, eller felaktiga könsstereotyper som gör barnen mindre fria. Det finns ingen ”neutral grund” att stå på – vi påverkar alltid barn med våra värderingar – att ha ”genusglasögonen” på är att få syn på egna tankar som kan påverka barnen orättvist. Genuspedagogik handlar om att vara normkritisk – för att ge barn största möjliga valfrihet.

      Det är viktigt att upprätthålla sådana principer för även om det i dagsläget bara är aktuellt med principer man gillar kan det en dag vara andra som sitter vid makten och då är det för sent att protestera.
      – Detta är en viktig tanke och något jag definitivt tar och har med mig både när jag möter barn och i politiken. Därför tycker jag att det är viktigt att Sveriges högsta beslutande politiska organ tar beslut, och inte varje enskilt skolområde eller förskollärare. Det skulle leda till en väldigt ojämlik utbildning. Bättre att vi kan välja och avsätta de som sätter spelreglerna. Jag inser att jag ju inte alls vill att KD eller något liknande parti ska få bestämma över hur mina barn ska utbildas – med det får jag hantera i demokratisk ordning.

      Om SD en dag kommer till makten kommer ni exempelvis vara glada om ni kämpat för att tydliggöra vilken roll staten har i barns fostran. Om ni inte har kämpat innan, varför skulle någon lyssna på er då?
      – Detta är som sagt en relevant ståndpunkt. Jag anser att målet om könsroller och genuspedagogiken går ut på att bemöta barn korrekt, alltså att ge möjligheter – och inte som att påföra barn en ideologi – tycker jag dock kopplingen är svag.

Kommentarer inaktiverade.