Åsa Romson på KAU

Idag var Åsa Romson på besök i Karlstad, inbjudna av Utrikespolitiska föreningen för att berätta lite om klimatmötet i Cancún. Vi passade givetvis på att prata lite med henne i samband med detta.

Åsa är ju en av de kvinnor som kandiderar till språkrörsposten i vår. Under dagen blev det också klart att Gustav Fridolin kandiderar till den andra språkrörsposten, han skulle också besök Karlstad idag, men fick tyvärr förhinder (eftersom han samma dag accepterade nomineringen som språkrörskandidat).

Romson pratade om FN och den mängd organisationer som finns med i klimatförhandlingar (inklusive mer eller mindre progressiva företag), i syfte att kunna representera exempelvis ursprungsbefolkningar och miljörörelser.

Ett vanligt problem i klimat- och miljösammanhang är att inte vilja acceptera förorening och förstöring i det lokala området, men inte alls reflektera över hur förorening och förstöring istället drabbar andra. Ett annat perspektiv som orsakar lika mycket problem är ansvarsfördelningen: vad är nutida ansvar och historiskt ansvar? Där finns idag en diskussion i synnerhet om Kina, Indonesien, Indien, Brasilien och USA.

USA och Europa har bidragit till de största utsläppen historiskt sett. Nu är delar av Asien och Latinamerika på väg att öka sina utsläpp, men har orsakat utsläpp under en mycket kortare tidsram. Därmed hävdar de ”nya” länderna att de ”gamla” måste inkludera tidigare utsläpp i alla beräkningar och avtalsförhandlingar. Speciellt när de fattiga, och ”nya”, länderna drabbas hårdast av klimatförändringar.

USA står fortfarande för världens största utsläpp och orsakar mycket miljöförstöring. Kina är på väg ikapp, men ligger per capita långt under amerikanerna, och har även planer på hur utsläppsökningar ska minska och hur klimatförändringar ska tacklas (vilket USA i stort sett saknar). Indonesien, Indien och Brasilien representerar länder med stark ekonomisk tillväxt och därmed mer miljöförstöring och utsläpp än tidigare. Per capita ligger de långt under exempelvis Sverige, samtidigt som befolkningarna är mycket större. Även dessa länder måste tackla en ekonomisk tillväxt, som orsakar större miljö- och klimatrubbningar.

I stort sett hade förhandlingarna i Cancún handlat om detta grunddilemma och inga stora beslut hade heller fattats, förutom en grön fond för olika investeringar, där både rika och fattiga länder ska dela på makten. Trots det menade Romson att hon fått energi och kraft av att närvara, energi nog att fortsätta åstadkomma förändringar i Sverige, vilket ändå måste vara det viktigaste av allt: att göra något faktiskt där man är.