Utdrag ur en framtida bok?

En dag i staden

(tal vid Kultur- och fritidsförvaltningens personaldag 21 februari av Per-Inge Lidén, nämndens orförande)

Måndagen den 23 maj år 2031 var en synnerligen varm och skön dag. Karlstadssolen lyste över taken på den kulturhistoriskt välbevarade staden med dess gamla respektive nyproducerade hus, de senare huvudsakligen byggda i möte mellan värmländskt trämaterial och modern arkitektur. Miljöpartiet låg som vanligt och dansade runt  35% i opinionsmätningarna och Karlstads kommun hade just passerat 115 000 invånare.

Det vackert solcellsbeklädda biblioteks- och kulturhuset vid den berömda Sandgrundsparken låg och myste i solskenet och vid utgången stod en ung man och delade ut flyers för Värmlandsteaterns uppsättning av Gökboet.  Den gamle ärrade förvaltningsdirektören samt nämndordföranden från 2010-talets första hälft kom långsamt gående ut ur arenan. Den ene hade käpp. Det hade varit personalmöte för hela kultur- och fritidsförvaltningen och de hade varit inbjudna att tala över ämnet: ”Hur vi en gång för alla fick ordning på vår långtidsplan för investeringsbudgeten inom kultur- och fritidssektorn”.

– Och hur spännande var det temat på en skala, som en nyanställd fritidsgårdsföreståndare från Vålberg hade viskat till sin kompis Solbrända-attityden. Ja, hon kallades så, eftersom hon var den första av västafrikanskt ursprung som fått jobb på förvaltningen, att hon hade en herrans massa attityd och att hon jobbade med drog- och våldsförebyggande arbete.

  • Vad tror du Mats, ska vi ha nån matsäck med oss eller?
  • Ja, varför inte? Vi tar en sväng runt Saluhallen.

”Skattkärr via Universitetet” stod det på den blå snabbspårvagnen från Bergvik som hastigt bromsade in vid Stora torget.

  • Vad folk det är i stan!
  • Jag tror det är World Playground Association som har sin världskongress här på CCC. Vilket uppsving det arbetet fått. Till slut har visst hela världen förstått den fria lekens och skapandets betydelse för barns och ungas utveckling.
  • Dom fick ögonen på oss ordentligt när vi till slut fick ihop det här med parklekar, fritidsgård, arena och kulturhus uppe på Kronoparken en gång i tiden, har jag för mig.
  • Mycket jobb med det där, men det fanns ju en väldig livskraft där uppe.
  • Just det, och det var då som medborgarkontoret klev fram och blev själva mötesplatsen för förändringsarbetet. Det var ju dom som dessutom visste vad folk ville och hur vi skulle få ihop småföretagen med föreningarna, så att dom kunde jobba ihop för stans bästa.
  • Biblioteket var väl indraget också vad jag minns, jag har för mig att dom jobbade väldigt tight ihop på nåt sätt…
  • Ja, och så den där moskén, den första i världen med arabisk-värmländsk arkitektur, till slut hamnade ju den på….
  • Du, vi tar det sen nu behöver vi handla om vi ska komma med båten.

Den gamle ordföranden gick in på Saluhallen och köpte de några underbara Väsekorvar, en flaska slånbärssaft från Vålbergs Saft och grönt, samt stuvade potatisgratängbitar från Ängebäck. Direktören var som vanligt försvunnen. Efter ett visst letande hittade ordföranden honom stående vid en videoinstallation från New York. Långsamt vandrade de sedan söderut genom gallerian, upp över den breda gången över resecentrum och landade i den vackra stadsträdgårdsparken. En grupp tjänstemän från IT-företaget i huset bredvid tränade i ett av stadens utegym som växt upp som en del i stadens aktiva folkhälsoarbete. De vandrade ner till Inre hamn och satte sig på en parkbänk. Förvaltningsdirektören knappade fram VF i bänkens armstöd. Referat av gårdagens debatt i kommunfullmäktige där en lätt gråhårig Linda Larsson deklarerade att oppositionen också kunde tänka sig ett nödlån till en av stadens bollklubbar som spelade på is, men att det nu definitivt var sista gången, att man krävde höjd kulturcheck till skolbarnen och ekonomiskt stöd till den unga konstgruppen Våga vägra graffitti som bildats i protest mot äldre graffittikonstnärers dominans inom de offentliga kulturinstitutionerna.

  • Ja, du, livet förändras. Jag minns när vi nästan fick smyga med vårt graffitiskapande arbete uppe i skogarna…
  • Mmmm
  • Jag var och såg mitt barnbarnssbarn spela fotboll borta i Grundviken igår, sa den gamle ordföranden.
  • Vilket område det har blivit. Det första i sitt slag i Sverige där man först planerade för människorna, kulturen och det civila samhället, och sen drog vägarna. Vackert torg, alla åldrars hus med replokaler för musikgrupper, stadsdelsbutiker och en centralt belägen idrottsplats. Marina har dom också nere vid viken. Och bilfritt inne i hela stadsdelen med bilpooler för elbilar vid infarterna. Men hur gick det då, i matchen alltså?
  • Hon förlorade med 0 – 15.
  • Stackare!
  • Nej, inte så farligt. Du vet sen SISU börjat jobba med värdegrundsarbetet är det liksom leken och att alla får vara med som är det viktigaste för ungarna.
  • HBTQ-frågor har de fått kommunalt stöd att jobba med också. Det har verkligen blivit en attitydförändring i idrotts- och föreningslivet på många sätt. Alla får va med.
  • Och ändå spelar vi i Allsvenskan med bara egna talanger.
  • Ja, just därför kanske.

Ett utdraget visslande ljöd genom luften. Den biogasdrivna skärgårdsbåten lade till vid kajen. Ett hundratal kineser som kommit med den lite större båten från Mariestad passade på att byta till skärgårdstrafiken.

  • Timmeröarna sa du, vi stannar där idag, va?
  • Ja, dom har så fin nygrillad Vänerlax därute.

Båten gled långsamt genom det tätbebyggda hamnområdet ökade farten och rundade Rävön med sina branta klippor. Kaptenen släckte skylten ”Kristinehamn via Timmeröarna / Västra Tormesön”, de grånade männen satt  på översta däck med sin slånbärssaft och sina kryddiga korvar från Väse. Solen speglade sig i vattnet.

Det blå vänerhavet slöt dem i sin famn. Allt var stillhet och frid.