Tidmätningens förbannelse

Den senaste veckan har Värmlands Folkblad skrivit om hemtjänsten i Karlstads kommun. SVT har samtidigt kört en nationell granskning av vården, #dinröst, liksom vården varit på agendan åtminstone sedan Caremaskandalen för två år sedan.

Förra vårsommaren kom reportage från Uppsala kommun, där hemtjänsten var/är pressad i bott och mätte allting i tid. En tid på schemat de aldrig kom ikapp. Detta som en total mardröm, både ur vårdperspektiv och arbetsmiljöperspektiv. I Uppsala var det visserligen utföraren som aktivt lade schemat så dumt att många besök skulle utföras exakt samtidigt och överlappade varandra. Men den här tidspressen, som sipprar ner till varje enskild undersköterska/vårdbiträde, blir destruktivt för vården och arbetsmiljön oavsett hur den exakt utformas. Det blir en extrem jakt på minuter och sekunder. Och frågan är: Vilka andra yrkesgrupper behöver mäta sin tid på toaletten, sin tid under varje enskilt besök, behöver befinna sig på två olika platser under nästan exakt samma stund?

Det finns få yrkesgrupper och branscher som är så otroligt kvantitativt övervakade som hemtjänsten.

Jag tror inte på lappa-och-laga, utan på ett rejält arbete för att få hemtjänsten på fötterna igen. Att göra arbetspassen för varje anställd bra. Liksom jag tycker att de här yrkesgrupperna förtjänar betydligt mer i lön med tanke på skaderisken, arbetstiderna, arbetsmiljön och samhällets krav. Och det kommer att kosta pengar.
Personligen är jag övertygad om att en av grundstenarna i det här arbetet är att begränsa tidsmätningens roll för personalen ute på fältet så mycket det går. Visst att biståndsbedömning behöver kunna veta ungefärliga tider och arbetsuppgifter för varje enskild vårdtagare, liksom att politiker, tjänstemän och medborgare ska kunna fråga sig hur resurserna används. Men att ta ut det på schemat så intensivt är helt fel.

/Daniel Kristiansson, ersättare i Vård- och omsorgsnämnden