Klimatångest

Ibland slår tvivlen till. Tvivel om vad man gör som förtroendevalda och politisk tjänsteman. Tvivel om nyttan man gör. Är det tillräckligt? Hjälper det någon? Är det ens nödvändigt det jag gör? Eller fortsätter bara den så evigt åberopade ”business as usual”?

Förra veckan besökte Maria Frisk och jag Karlstads universitet för att diskutera stadsutveckling och kollektivtrafik. Ett intressant samtal med forskare som har mycket tunga argument för sina ord. De visade upp som en bedömning av hur läget ser ut idag kontra vad som borde avspegla samhällsinriktningen gällande stadsutveckling och kollektivtrafik. Och samtliga punkt i vad som borde göras är i princip helt i linje med Miljöpartiets linje: utgå från annat än bara BNP, ha långsiktiga perspektiv, det behövs en förvaltning av naturresurser osv. De berättar om företag som gått vidare, och börjar bli så koldioxidneutrala i sin verksamhet att de ska börja påverka kunderna i nästa steg.

För några år sedan lyssnade jag på en sociologiprofessor som mer eller mindre sågade sönder tillväxtprincipen, baserat på alla konsekvenser det får för klimat, miljö, natur. Johan Rockström redogjorde för en rad stora förändringar som skett de senaste åren i hur företag, forskare och andra tänker och agerar i sitt sommarprogram.

Det slår mig i de stunderna hur hopplöst långt efter kommuner, politik och media ligger. Hur debatten i Sverige halkar efter. Vi som grupp politiker, tjänstemän, och även media, hänger inte längre med. Det ska fortfarande diskuteras bensinskatt, rätten att utrota djur här eller inte eller att vi inte kan vara utan bilen, så kom inte med några förslag alls, vi kan inte vara utan kärnkraft, så prata inte ens om det. Eller varför inte klassikern ”individens rätt och frihet” att få göra än det ena, än det andra.

Nu inleds klimatmötet i Paris och den kanske sista chansen att hålla klimatförändringar i schack. Det är då jag åtminstone kan trösta mig med att allt fler i världen tänker grönt, agerar grönt, vill grönt. Allt fler inser att det är i mångt och mycket räddningen. Bättre att utmana sig själv, försöka göra så gott man kan i en svår situation och känna sig delaktig, än att sitta på åskådarläktaren och stirra ner i golvet. Det gäller bara att försöka övertyga dem på åskådarläktaren att också lyssna till forskningen och lyssna på människor som kan saker!
/Daniel Kristiansson, politisk sekreterare